Hoppa till innehåll

#15

januari 14, 2015

#15 Queen > Bohemian Rhapsody

Mama, just killed a man…

När Bohemian Rhapsody gavs ut som singel hösten 1975 var det den dyraste singeln någonsin. Inte så svårt att förstå då det är en av de mest komplexa låtarna i populärmusikens historia. Den tog tre veckor att spela in och bandmedlemmarna sjöng in sångdelarna i tio till tolv timmar per dag. I vissa delar av låten finns mer än 180 separata pålägg. När singeln släpptes omkullkastade den alla gängse normer hos radiostationerna för att den var fullständigt osannolik i sin uppbyggnad. Låten saknade refräng och den var dessutom alldeles för lång med sina dryga sex minuter.

I slutet av januari 1976 hade den legat etta på den brittiska singellistan i nio veckor och sålt över en miljon exemplar. Queen var ett band att räkna med och karriären såg ut vara spikrak. Det riktigt stora, arenasvulstiga genombrottet kom dock inte förrän den 13 juli 1985 på Live Aid-galan. 400 miljoner TV-tittare satt bänkade i 60 länder och 72 000 människor fanns på plats på Wembley Stadium. Det här var den viktigaste spelningen i bandets karriär. När andra artister och band nöjde sig med att riva av sina aktuella låtar, ville Queen något annat. Det 25 minuter långa framträdandet tog världen med storm och spelningen är av många ansedd som världshistoriens bästa liveframträdande (se klippet nedan). Freddie Mercury var en världsartist som hade allt som kunde trollbinda en publik. Karisman, närvaron, rösten och fysiken som lockade både kvinnor och män, oavsett sexuell läggning. Han nådde ut till alla.
Mercury avled tragiskt nog 1991 i lunginflammation i sviterna efter hans aids-sjukdom. Vi minns honom som en av de största rockikonerna genom tiderna.

#16

januari 7, 2015
tags: ,

U2 > One
Det var många som befarade att U2 skulle lägga av när Bono i slutet av Lovetown Tour 1989 yttrade orden ”we have to go away for a while and dream it all up again”. Framgångarna med mästerverket Joshua Tree hade lyft bandet till en ny nivå men uppföljaren Rattle And Hum fick ganska ljummen kritik och bandet var vid den här tiden överexponerat. U2 hade kört fast. Dessutom var låtskrivandet och skaparglädjen som bortblåst. Medlemmarna drog åt olika håll varför ett nytt album kändes avlägset.

I ett sista försök att hitta kreativiteten åkte bandet till Berlin för att stöpa om sitt eget sound. Bort från den amerikanska öknen, blues och soul. Till staden med smutsen och elektronikan. Resultatet blev Achtung Baby som med sitt maskinella sound bildade skola för en stor del av 90-talsrocken och som dessutom innehåller One, en av årtiondets finaste kärlekssånger.

#17

augusti 17, 2012

The Beatles > Yesterday
Beatles Yesterday är en av musikhistoriens mest kända låtar och den låt som det har gjorts flest versioner av. Uppgifterna varierar mellan 2000 och 3000 inspelade tolkningar. Liksom de flesta Beatles-låtar heter det att även Yesterday är skriven av både Lennon och McCartney, men sanningen är att McCartney är ensam ansvarig. När han hade skrivit melodin tyckte han att den var så bekant att han först blev skitnödig över att han kanske omedvetet skulle ha plagierat någons annan låt. Efter att ha spelat upp melodin för sakkunniga insåg han att det var hans egen komposition. Vad han först kanske inte insåg var att han hade skrivit ett mästerverk. Tur dock att han omarbetade texten. Låtens ursprungliga arbetsnamn var Scrambled Eggs och den första textraden löd:

”Scrambled Eggs / Oh, my baby how I love your legs”…

#18

augusti 15, 2012

The Righteous Brothers > You’ve Lost That Lovin’ Feelin’
The Righteous Brothers monument You’ve Lost That Lovin’ Feelin’ är en av 1900-talets mest dystra separationshymner. Bill Medley och Bobby Hatfield började redan i slutet på 50-talet att spela in plattor.  Men det var inte förrän 1964 då Phil Spector producerade You’ve Lost That Lovin’ Feelin’ som de blev ”blue-eyed-soul”-duon The Righteous Brothers med allt och alla. Med de säregna rösterna och Spectors ”wall-of-sound”-teknik skapades den perfekta popsången. Inte för inte har låten spelats över åtta miljoner gånger på radio, och den gränsen överskreds redan vid millennieskiftet…

#19

augusti 10, 2012

Bruce Springsteen > Jungleland
Mycket har redan sagts och mycket kommer att sägas om storstadsserenaden Jungleland. Springsteens och, inte minst, Clarence Clemons niominutersepos. Minns SVT:s suveräna krönika efter fotbolls-VM 1994. Bilden där dåvarande förbundskapten Tommy Svensson i vild glädje gör en kullerbytta, ackompanjerad av Clarence Clemons euforiska solo är ljuvliga bilder.

På den bejublade lördagskonserten tidigare i somras var det många som hade hoppats på att få höra låten, färre hade trott på det. De flesta var övertygade om att låten aldrig någonsin skulle spelas igen efter Big Mans tragiska bortgång i juni förra året. Men då de inledande stråkarna och Roy Bittans pianointro ljöd över arenan var det många som inte trodde sina öron. Det var första gången sedan Clemons död som låten spelats under en konsert. Det långa triumferande saxsolot levererades av brorsonen Jake Clemons. Och som han gjorde det. Little Big Man. Hur betydelsefullt det är att Big Mans signaturmelodi lirades just där, just då, på Ullevi, lördagen den 28 juli, det får – som det heter – framtiden utvisa. En sak är dock säker. Vi som var där och såg det live kommer aldrig att glömma det.

 

#20

augusti 10, 2011

The Impressions > People Get Ready
Curtis Mayfield hör till soulmusikens mest innovativa låtskrivare och sångare. Har man hört hans röst en gång så glömmer man den aldrig. Hans sällsamma förmåga att kombinera den distinkta rösten med stråkar, hypnotiska grooves och sin säregna wahwah-gitarr resulterade i att han blev samplad på otaliga hiphopskivor. Dessutom är han mannen som på allvar gjorde soulmusiken engagerad och socialt medveten. I slutet av 50-talet var Curtis en del av The Impressions, en vokaltrio med djupa rötter i gospel. En bit in på 60-talet var han Chicago-soulens huvudarkitekt och med singlar som ’Gypsy Woman’, ‘It’s Allright’ och ’People Get Ready’ blev The Impressions ett av USA:s verkligt stora soulnamn. På köpet blev ’People Get Ready’ en av medborgarrättsrörelsens mest centrala hymner. Curtis har senare berättat att han var i ett djupt religiöst tillstånd när han skrev ’People Get Ready’. Inte så svårt att föreställa sig. Låten svävar fram och innehåller en känsla som dagens hudblottare inom soul och R&B inte kommer i närheten av att fånga, eftersom den tillhör en annan tid och plats. Vackrare än så här blir det inte.

#21

augusti 7, 2011

Eagles > Hotel California
Med albumet Hotel California utvecklade bandet sin countrysniffande folkrock till fulländad perfektionistisk pop och Eagles klev fram som en supergrupp för de stora arenorna. Titellåten, som är en av de mest omdebatterade i musikhistorien, upphör aldrig att fascinera. Det finns oändligt många tolkningar av textens betydelse och det beror nog på att texten är så vag att den kan fyllas med vad som helst, samtidigt som den innehåller tillräckligt många suspekta detaljer för att väcka nyfikenhet.  Teorierna är många, bl.a. att hotellet är ett mentalsjukhus där kvinnan i dörren är en sjuksköterska som välkomnar patienten. Andra hävdar att låten symboliserar äktenskapet och ser kvinnan som den blivande hustrun som står och väntar i kyrkan.  Textraden ”the varm smell of colitas” öppnar för att låten handlar om drogberoende (colitas är slang för marijuana). Slutligen finns det också en rad galna teorier om ett verkligt Hotel California som ska ha varit en kyrka som tagits över av djävulsdyrkare.
Eagles själva har inte varit så pigga på att förklara textens innebörd, utan de vill låta var och en skapa sin egen bild. På senare år har dock Don Henley medgett att texten är en kritik mot den överdrivna materialism och de excesser som de rika och berömda i Kalifornien vältrade sig i under 70-talet. Hotellet som man ser på albumomslaget är också The Beverly Hills Hotel.
Oavsett textens betydelse så är det en av de bästa och mest tidlösa låtar som gjorts. Den melankoliska reggaetonen, det starka bildspråket och Don Henleys fantastiska röst gör att ’Hotel California’ aldrig upphör att fascinera…

#22

juli 26, 2011

David Bowie > Heroes
Åldras med stil finns det få manliga artister som har kunnat göra på ett så självklart sätt som David Bowie. Han har kunnat förbli stilikon från generation till generation på ett sätt som bara är ett fåtal artister förunnat. I mitten av 70-talet, inför gapande journalister, förkunnade Bowie att han hade för avsikt att flytta till Berlin.

”Jag är av samma uppfattning som Günter Grass att Berlin befinner sig i centrum av allting som händer och kommer att hända i Europa de närmaste åren.”

Uttalandet blev inte mindre kontroversiellt av att han vid det tillfället bodde i USA, där han just haft enorma framgångar med albumet Young Americans. Och därefter tog han sitt och pick och pack och flyttade till Berlin. Med sig hade han en viss Iggy Pop. Under en kreativ förlösning i Berlin, som saknar motstycke i rockhistorien, släppte David Bowie och Iggy Pop fyra klassiska album under ett och samma år: The Idiot och Lust for Life (Iggy Pop) samt Low och Heroes (Bowie), samtliga utgivna 1977. Bowie släppte senare också albumet Lodger, som tillsammans med Low och Heroes ingår i den så kallade Berlin-trilogin.

Producenten Brian Eno satte sin prägel på albumet Heroes med sitt karaktäristiska ljudlandskap, bl.a. med ödsliga gitarrpålägg av Robert Fripp. En slags andlig föregångare till både syntpop och new romantic. Den Enofierade elektroniska musiken blandat med en sångröst av Bowie, som aldrig har varit bättre, gör Heroes till ett av hans vackraste verk någonsin.

#23

juli 24, 2011

Bob Dylan > The Times They Are A-Changin’
Enligt myten ska Dylans vän Tony Glover, i september 1963, ha besökt Dylans lägenhet där han fick syn på en hög med låttexter och poesi. Mycket hade fortfarande långa vägar kvar till att bli inspelade. Han fastnade vid textraden ”come senators, congressmen, please heed the call”, från det som skulle bli titelspåret på Dylans nästa platta och upprepade gånger frågade han Bob: what is this shit, man? Dylan ska ha ryckt på axlarna och svarat något i stil med, well you know this seems to be what people like to hear.  Möjligen en förklaring till alla djupanalyser och ändlösa diskussioner om låtens innebörd då Dylan kanske inte menade så mycket med den.
Nästan femtio år senare säljs Dylans handskrivna text till ’The Times They Are A-Changin’ på auktion. Pappret med fyra verser nedtecknade med Dylans slarviga blyertsanteckningar gick loss för långt över två miljoner kronor.

The Times They Are A-Changin’, indeed…

#24

juli 23, 2011

Aretha Franklin > Respect
Det finns inte nog med superlativ för att beskriva Aretha Franklins storhet, och då pratar vi inte om kroppshyddan. Aretha har betytt mer för svarta kvinnors position i musikbranschen än någon annan. Hon är en ständig förebild och ikon för generationer av soul- och R&B-sångerskor. Faktum är att hon sopade banan med dåtidens soulstjärnor, manliga som kvinnliga. Redan som åttaåring sjöng hon gospel i pappa baptistpredikantens kör och som artonåring fick hon skivkontrakt med Columbia, tack vare den legendariske talangscouten John Hammond. Det var emellertid först sedan demonproducenten Jerry Wexler i slutet av 60-talet lockat över den unga sångerskan till soulstallet på Atlantic som saker och ting hände. Wexler tog med sig Aretha ”hem” till Muscle Shoals-studion i Söderns skogar i Alabama. Där föddes The Queen Of Soul. Hennes inspelningar mellan 1967 och 1972 är helt enkelt den heliga sydstatssoulens absoluta höjdpunkter, däribland ’Respect’, som blev stridsropet för en hel färgad tonårsgeneration.