#190 Rolling Stones > Brown Sugar
1971 släppte stenarna ett av sina mest klassiska album; ’Sticky Fingers’. Omständigheterna som rådde runt bandet vid tidpunkten var dock inte optimala. Tidigare bandmedlemmen Brian Jones död gnagde precis som Hells Angels knivmord på festivalen i Altamont utanför San Francisco 1969. Ett allt starkare drogintag av medlemmarna, i synnerhet Keith Richards, bidrog till att ’Sticky Fingers’ blev bandets mörkaste skiva. Öppningsspåret ’Brown Sugar’ har ett fullständigt fantastiskt sväng och är en av rockhistoriens grymmaste låtar…
#191 Jimmy Ruffin > What Becomes Of The Broken Hearted
Många menar att Jimmy Ruffin hamnat i skuggan av sin äldre bror David Ruffin, en av frontsångarna i legendariska The Temptations. David blev själv erbjuden en plats i vokalgruppen men tackade som bekant nej och istället fick brorsan jobbet. Har man levererat den hjärtslitande soulklassikern ’What Becomes Of The Broken Hearted’ har man väl inget att klaga på…?
#192 Bob Marley & The Wailers > Get Up Stand Up
”you can fool all of the people sometimes
you can fool some of the people all of the time
but you can’t fool all of the people all of the time”
#193 Dusty Springfield > Son Of A Preacher Man
Dusty Springfield är utan tvekan den främsta pipan som Storbritannien någonsin fått fram. Det är svårt att inte bli förförd av rösten som gick bort 1999, alldeles för tidigt, endast 60 år gammal. Dusty Springfields karriär spann över fjäderlätt 50-talspop, via 60-talets Motownsoul, 70-talets Phillysoul fram till samarbetet med 80-talets popikoner Pet Shop Boys. Den som inte äger albumet ’Dusty In Memphis’ från 1969 bör ta sig en allvarlig funderare. På albumet finns bl.a. mästerverket ’Son Of A Preacher Man’, som från början var öronmärkt åt Aretha Franklin men som nobbade för att sedan ångra sig…
#194 Oasis > Wonderwall
Bröderna Liam och Noel Gallagher var en oslagbar kombination på 90-talet, åtminstone när de höll sams och inte slogs med varandra. När Oasisdebuten ’Definitely Maybe’ släpptes 1994 ruskade den om rejält i den då rätt trötta brittiska indiepopmyllan och världens samlade kritikerkår fick kollektiv chockbånge. Med nästa platta tog bandet ytterligare ett kliv. Uppföljaren ’(What’s the Story) Morning Glory?’ är Storbritanniens näst mest sålda album någonsin, med singlar som ’Don’t Look Back In Anger’ och den fantastiska ”Wonderwall”, en av bandets absolut bästa låtar…
#195 Ike & Tina Turner > Nutbush City Limits
Det sägs att Marc Bolan spelar gitarr på ’Nutbush City Limits’, en av Tina’s tidiga rock’n’roll-klassiker, en av få låtar som hon faktiskt har skrivit själv. Det sägs också att Brian Johnson sjöng ’Nutbush City Limits’ på sin audition för AC/DC. Skulle inte förvåna mig.
Trots att jag (och många andra skäggälskare) missade Steve Earle’s konsert förra veckan kan jag inte undvara er ett skönt mail från min bror, Randy Andy, som med all rätt påminner oss om att vi borde ha varit där:
”Mina herrar,
Även om jag antar att det svider för er att läsa, ser jag mig tvungen att meddela att ni missat den absolut häftigaste konsertupplevelsen i sitt slag som beskådats på senare år. Givetvis i bjärt kontrast till Second Magic Night in Gothenburg, raka motsatsen faktiskt. Men så In-I-Helvete-Bra. Ännu bättre för var dag som går sedan dess, Townes-plattan går varm 24-7 och är fullständigt lysande, vilka låtar och versioner…
Här följer 4 st stora S:
Spelplatsen, så nära en klassisk City Hall man kan komma, perfekt obekväma träbänkar och akustik i världsklass.
Stadsdelen, nostalgitripp i Birkastan efter att ha bott åtta år i samma kvarter.
Stämningen, varenda krog runt kvarteren var fullsatt trots tisdagskväll, lyckades trots det få en barplats på Lundbergs (där du Bro förresten rättade till min frack innan du baxade in mig i taxin till kyrkan en sensommarkväll för elva år sen..), där jag intog en stadig Ceasar och ett par Starobrno i gott rocksällskap.
Spelningen. Först Rhett Miller (ung singer-songwriter också från Texas) som förartist, som gled ut och snackade med all publik i foajén innan huvudakten. Sedan the great great Steve Earle, med en pondus som får Lennart Johansson att framstå som Lisa Ekdahl och en sydstatsdialekt bredare än Highway 77. Levererade två råbarkat finstämda helakustiska timmar med långa snack mellan vartannan låt, helt jävla magiskt.
Turnén fortsätter till bland annat England, Tyskland och Holland. Boka in och meddela mig var och när, jag är där.
Med hopp om en fortsatt trivsam lördagskväll, utan sjungande körer eller bin ifrån TV-hörnan.
För övrigt har jag bestämt fått Vininfluensan.”
/A
Tack vare bloggen La Cienega finns nedan ett klipp från konserten:
#196 Grandmaster Flash & The Furious Five > The Message
‘don’t push me, cause I’m close to the edge
I’m trying not to loose my head
it’s like a jungle sometimes, it makes me wonder
how I keep from going under’
I Bronx, New York, skapades massor av hip hop i slutet av 70-talet. Mycket var förvisso skit men den subkultur som låg och puttrade växte sig bara större och större. I centrum stod Grandmaster Flash som tillsammans med Afrika Bambaataa och Sugar Hill Gang lade grunden till det som blev hip hop. 1982 släppte Grandmaster Flash & The Furious Five singeln ’The Message’, den första raplåten som kritiserade orättvisorna och beskrev hopplösheten i amerikanska getton. Efter det var ingenting sig likt längre…
Mer än ett dygn har gått sedan den mest osannolika matchen i Allsvenskans historia har spelats. Mentalt är man fortfarande slut. Det är märkligt att man kan bli nervös trots att man tittar på matchen i repris, för andra gången! En som inte verkade nervös var Martin Mutumba som INNAN matchen lät tatuera in AIK GULD 2LAX9 på magen! Låt pennan glöda, mannen! Direkt efter slutsignalen bjöd Mutumba också på århundradets sportintervju alla kategorier! Trots att han körde fast ordentligt i första halvlek, innan kantbytet, kan man konstatera att han har en teknik som inte setts sedan Torbjörn Nilssons dagar. Jag vet inte om det säger mer om AIK än om IFK Göteborg?
Andra reflektioner före, under och efter matchen:
- I Göteborgslägret kallas AIK för en kroknäseklubb…
- Det är skönt att någon tar upp ämnet såsom sportchef Björn Wesström angående Göteborgs spelarflykt under sommaren. Wesström köper inte resonemanget att Göteborg har tvingats att sälja sina spelare. Man säljer de spelare man vill sälja. Det går att säga nej…
- Mycket har sagts om Tjernström men att han fick avgöra matchen var fullständigt osannolikt men sååå värdigt en kille som varit i klubben i mer än 10 år
- Den kamikazepress som Göteborg satte på AIK i första halvlek gjorde att AIK radade upp tekniska misstag och panikrensningar. Ett flertal nickrensningar fick Göteborg att rada upp hörnor och efter Dulees felträff var det inte oväntat en hörna som resulterade i 1-0. Lika förvånande var det att se hur Göteborg tog slut efter AIK:s kvittering…
- Göteborgarna ville ha det till hands när Mutumba bröt igenom i upprinnelsen till kvitteringen. Sällan pinkar kanariefåglarna i spetsiga glas…
- Man lider naturligtvis med Hammarby men tränarbytet måste ändå vara Allsvenskans sämsta någonsin. Med Åhlund bakom rodret tog laget EN seger, just den matchen coachades dock av den assisterande tränaren då Åhlund var hemma magsjuk…
- Stahre är den yngsta tränaren som vunnit SM-guld. Noterbart är också att ingen i AIK:s trupp tagit SM-guld tidigare…
- Göteborgspolisen aviserar att ett stort arbete ska läggas ner på att identifiera de supportrar som stormade planen för att fira SM-guldet. Det pratas om tillträdesförbud över nästa säsong. Man undrar ju när de ta ska tag i de verkliga supporterproblemen istället för att identifiera vanliga människor (fans) som gör exakt samma sak som alla andra lag har gjort under hela 2000-talet…
- Nu hoppas vi på Djurgården i kvalet mot Assyriska, annars blir det tunt med derbyn nästa år. En som lär vara taggad i Assyriska är Stefan Baatan…
- Till sist – är inte Pär Zetterberg norra Europas tråkigaste bisittare?
Vi ses på cupfinalen.
